Sötsug - ett märkligt fenomen

Efter att ha ätit strikt lchf i något över en vecka förvånas jag över att sötsuget någonstans på vägen bara försvann. Från att ha varit väldigt fixerad vid mat, eller ja, sött, och i princip tillbringat varje kväll med att fundera på vad jag skulle kunna stoppa i munnen utan att göra för stor skada, har sötsuget försvunnit helt. Poff! Bara sådär! Och först märkte jag det inte ens! Tycker att det är fenomenalt för det har verkligen varit en last att ständigt vara sugen på att stoppa något i munnen.

Tidigare kunde jag sitta på soffan och tycka att jag absolut var värd att få äta något gott efter en lång arbetsdag och alla vardagens bestyr. Hela kroppen sa att jag måste belönas och att den vill belönas! För att inte tala om eftermiddagsfikat - en liiiiiten bit kan jag väl ta (sen att det slutade med att det var jag som åt det mesta på kakfatet är inte något jag är stolt över).

Nu kommer jag på mig själv med att inte ha tänkt på att jag skulle vilja ha något att stoppa i munnen som belöning på flera dagar! Utan att ha förändrat något än kosten! Sensationellt, om du frågar mig! För vart tog sötsuget vägen??? Och när vi fikar på eftermiddagen med killarna tittar jag inte ens åt småkakorna, märker knappt att de finns där på bordet!

MEN jag har ju varit här förr och vet att känslan att inte tänka på mat snabbt kan försvinna och ersättas av det olidliga suget. Nyckeln är att äta strikt lchf för min del, utan undantag. För undantagen gör att mitt system slår slint. Och faktiskt kan ett enda undantag göra att jag kommer av banan i flera dagar, veckor eller till och med månader! Eller som förra våren då jag bestämde mig för att sluta med lchf helt. Det här är första gången sen dess som jag känner att jag är på banann igen. Det tog nästan ett år... Just nu vill jag inte att det ska hända igen, någonsin, och försöker smida en plan på hur jag ska klara det. Här hemma är det inga problem, men när vi blir bortbjudna blir det värre. På lördag är det julgransplundring på barnens skola. Jag har redan nu bestämt mig för att äta ordentligt innan och bara dricka en kopp kaffe där. Eftersom vi inte känner någon mer än lärarna ska det nog gå bra. Men lite orolig är jag, det är så lätt att ta en kaka "för att vara snäll"...

Vilken tur att jag bestämde mig för att gå Moniques "kurs" (tycker inte att ordet passar men jag hittar inget bättre). Just vetskapen om att någon faktiskt kollar vad jag äter och kommenterar det - och att jag betalat för att hon ska göra det ;-) - är viktig. Det väcker tävlingsmänniskan i mig som minsann vill visa sitt duktiga jag!

Det är ska jag göra för att slippa sötsuget, både kortsiktigt men även på lång sikt:

- äta strikt lchf

- visualisera hur jag ser ut när jag nått tillbaka till min gamla vikt

- försöka minnas känslan att inte ha sötsug!

- tänka på sportlovsresan till Lanzarote...