Min inre jogginglatmask

Jag började jogga igen på nyårsafton, efter en låååång paus, i början frivillig men under hösten ofrivillig. Mitt nyårslöfte var att börja jogga 30 minuter varannan dag. Hittills har jag hållt mit löfte, men innan jag väl kommer ut för jag en kamp med min inre latmask. Jag VILL ut och jogga men inom mig finns det en bekväm röst som klart och tydligt säger "vill inte vill inte vill INTE!". Jag vet att det bara är nu i början det kommer att vara så, för att det är så jobbigt och jag blir så vansinnigt trött.

Första rundan för en vecka sen var jag tvungen att stanna och gå tre gånger. Fatta! Jag som tidigare kunnat jogga i en timme eller mer utan problem, som till och med maratontränat (sen blev jag gravid så det blev inget maraton :-( ). Jag var helfärdig efter 2 minuter och trodde aldrig jag skulle orka 30 minuter! Nästa gång jag var ute och joggade gick jag bara en gång, samma sak nästa gång igen. Men idag, när jag verkligen inte vill ute och till och med sköt på det till eftermiddagen, gick det jättebra och tröttheten var inte lika intensiv - och jag behövde inte stanna eller gå en enda gång!!! När jag kom hem orkade jag till och med med en svärdkamp med storsonen ute i trädgården! Nu känner jag mig taggad!