Välkommen!

Här kommer jag att skriva om hur jag lever med lchf (dvs. att äta lite kolhydrater och mer fett). Jag började med lchf för flera år sedan och har trivts med maten men har haft svårt att få det att fungera i vardagen. När man stramar till sin kost och utesluter "vanliga" saker, som t.ex. bröd, pasta, ris, godis och annat som innehåller socker och stärkelse (dvs. kolhydrater) märker man hur svårt det är, för det finns i allt! Till och med kött innehåller ofta druvsocker! Mitt största problem är att jag har sett mig lite som ett problem för andra när jag äter lchf, både familjen men även vänner och bekanta. Jag avskyr att vara krånglig och vill inte vara "svår" för andra. Därför har jag ofta tackat ja till en kakbit, trots att jag inte velat ha, eller ätit hämtpizza med familjen, för att jag inte har velat krångla till det. Då är det ju inte konstigt att det inte funkar riktigt...

Våren 2014 bestämde jag mig för att sluta med lchf och försöka äta som alla andra ígen, det borde väl inte vara så svårt, tänkte jag. Lagom av allt, var devisen. Konstigt nog hade jag glömt varför jag hade börjat med lchf alls. Under många år var jag en sockerslav och kunde hoppa över måltider till förmån för godis. Så med detta beteende i bagaget var det självklart att det inte skulle fungera med min "lagom"-metod. Min kropp förstår inte vad lagom är i dessa sammanhang, så är det bara. Får den kolhydrater (dvs. socker och sånt som finns i bröd, pasta, ris osv.) så säger den inte "tack det var gott" efter en bit och är nöjd, utan "skynda på, hit med rubbet - NU!!!". Ja, så efter en tid med "vanlig" mat hade jag gått upp ca 5 kg. Trots att vi blivit med hund och antalet promenader hade ökat. Testade t.o.m. viktväktarna i några veckor. Gick ner de obligatoriska 1-2 kg under första veckan men sen var det stopp. Tvärstopp.

Oturligt nog blev jag väldigt sjuk under sensommaren. Det som först skulle vara en virusinfektion och sedan lunginflammation visade sig vara lungemboli, dvs. blodpropp, eller som i mitt fall flera blodproppar, i lungorna. Ja, det var så illa att jag höll på att inte överleva. Till slut blev det ambulansfärd till sjukhuset och "radikalterapi" (som läkaren sa) på intensiven innan jag var utom fara igen. Det var det värsta jag någonsin varit med om, kan fortfarande inte tänka på det utan att få en klump i halsen och ont i magen. Men sen den 15 december är jag friskförklarad och kan leva normalt igen!

Eftersom jag fick strikta order om att inte utöva någon form av konditionsträning, hjärtat hade tagit stryk av sjukdomen, begränsades motionen efter sjukhusvistelsen (i september-oktober) till promenader, till en början långsamma, sedan raska. Gjorde flera försök att komma igång med lchf igen, men det gick bara inte.  Så lagom till jul bestämde jag mig för att gå Moniques lchf-kurs! Tajmingen var perfekt för till jul flyttade jag och min familj tillbaka till Sverige efter 15 år i Tyskland! Här, i lchf-kulturens förlovad land, är förutsättningarna perfekta!

Nu har jag minst 6-7 kg att gå ner och hoppas att lchf-kursen ska ge mig den kickstart jag behöver! I den här bloggen kommer jag att skriva om det.